Minnesstunder och muntlig tradition  

Urban Andersson, Manghagen

”Idag är det ”Trettondelsafton”. Vi skrattar båda. Samtalet fortsätter under kvällen. Pauserna blir varken många eller långa men skratten klingar och smittar. För en oinvigd skulle samtalet te sig obegripligt men vi njuter båda av stunden och bara korta meningar behövs. Anekdoterna kan vi och mycket behöver inte sägas. ”Va di svarte?” följs av skratt, liksom ”Ta inte tå nockpannane”. Bara att i en mening, smyga in ordet ”sedan” lockar till munterhet.

Det är Trettondagsaftons kväll 1990 och pappa Anders, nästan på dagen dubbelt så gammal som jag, har bara få timmar kvar. Epifania, de vise männens dag var för honom den viktigaste och fem minuter efter midnatt, lade han sig på sidan och sa: ”Nej, nu ska vi sôve.”

Alltsedan dess har jag rådfrågat honom om läsvärda dikter, trädfällning, skogsåtgärder, hur man tar sig till olika platser, ja allt han kunde och visste.

Åter till Trettondagsaftonens samtal. Flera gånger under kvällen sa han: ”Hô du minns gôsse!” Tänk att du kommer ihûg sô möe, var också en kommentar.

Jag lät honom förstå, det visste han förut, att jag verkligen tyckte att hans berättelser varit värda att lägga på minnet.

Jag hade verkligen lyssnat och aldrig hade jag sagt något sådant som ”detta har du redan berättat”. Jag hade alltid varit fascinerad över hans minne och hans känsla för vilka händelser som förtjänade att berättas. Jag minns knappt att han berättade en enda gjord historia, allt handlade om människor han mött. Färgstarka var hans berättelser och min uppfattning var att han inte skarvade eller lade till. Berättelserna stod vid lag och var lika varje gång jag hörde dem. Han berättade, med avsevärd pondus, gärna för det sällskap som för tillfället omgav honom.  Ett vidunderligt minne hade han och goda lyssnare uppskattade han.

Att jag var, och är, stolt över hans berättarkonst framgår säkert väldigt tydligt. Att för honom, genom livet samla på sig episoder värda att ta vara på måste ha varit enkelt. Han kände så många och var genuint intresserad av människor.  

Minnesstunder efter goda kamrater tog han gärna. Våra arbetsdagar tillsammans, inte minst i skogen, under åren blev många. Han var en mästare på att samtala allt medan han arbetade. Det höll han på att man måste kunna om något skulle bli gjort. Vid särskilda tillfällen, när något, som han uttryckte det, rann upp i huvudet på honom la han handskarna på en stubbe eller stock och förkunnade att det skulle bli ”e litta minnesstûnn.”

Två Tusenkonstnärer från Mangskog.

Kenneth Larsson

1860-talet minns man som nödår i Sverige. Skörden slog fel flera år i rad, vintern 1867 var den längsta i mannaminne där snön låg kvar hela maj - den kallaste maj månad som dittills mäts upp.

 I dessa hårda tider föddes i Mangskog två män som kom att bli kända för sina många talanger. Märkligt nog hette båda Nils Nilsson - och båda bytte som vuxna efternamn:

 Det mesta finns redan under länken Nils Bergström

Nils Bergström

I den lilla gården Sågvikskullen i Salungen, ett hundratal meter från gränsen till Gräsmark, växte Nils Bergström upp som enda barnet i sin familj. Han föddes dock i Sätra i samma by 16 april 1862. Fadern Nils Nilsson föddes i Treskog i Gunnarskog, han härstammade från den väl utredda Ekelundssläkten från Ny socken. Modern Märta Nilsdotter var född i Lövnäs i samma socken 1839. Märtas far Nils Andersson Lätt var en av sex fältjägarbröder från Kilströmshöjda, ett grannställe till Sågvikskullen. Märta var ättling till skogsfinnarna i Mangskog, bl.a. Hokkainen i Övre Fjäll, Jöransson i Slobyn och Manninen i Humsjön.

Nils gifte sig 1885 med Kristina Andersson, född 2/12-1863. De lämnade 1897 Nils föräldrahem i Salungen och blev hemmansägare i Brotstorp i Sunne. 1899 återvände de till Mangskog och bodde i Nyby i Fjäll, 1902 tog de över makans barndomshem Mobråten i Tobyn. Nils besökte USA 1906, men återvände strax efter jul.  

Familjen fick lämna Mobråten under tragiska omständigheter - sonen Alfred som bodde i Sunne förfalskade växlar och försökte 1929 rymma till USA. Han stoppades i Hull i England och fick tillbringa 2 år och 7 månader på Långholmen. Något som han gärna berättade om senare i livet, men fader Nils var som borgenär den som fick ersätta skulderna (Alfred hade fått undan 45000 kronor - en på den tiden svindlande summa). Mobråten såldes till Kristinas svåger Nils Larsson, Nils och Kristina fick flytta tillbaka till Nyby.

Nils var i grunden urmakare men byggde också orglar och fioler - som han också förstås spelade på. Han tillverkade alltid samtliga detaljer i sina instrument och golvur. Sin första klocka gjorde Nils innan han fyllde 10. Han blev lärling hos urmakare Andersson i Sunne när han var i 15-årsåldern, några år senare var han hos klockmakare Jonsson i Abborrsjön. Därefter startade han eget. För att tillverka ur måste man ha en fräs - den byggde han själv, inställbar för alla typer av kugghjul. (Den finns nu på hembygdsgården Neragata).

Orgeltillverkningen slutade han med "för att inte konkurrera med de stora fabrikerna i Arvika". Han var också skomakare och målare. Det blev många golvur, men framför allt var han en duktig amatörfotograf med egen studio.  På fotot av honom sitter han i den stol han hade i studion, en stol han själv hade tillverkat. Nils tog mängder av foto - mest på glasplåtar. Tyvärr har obetänksamma släktingar kastat de flesta - en kulturkatastrof som inte kan repareras. Många foton finns dock kvar, samtliga av mycket hög kvalitet.

Nils och Kristinas barn:

Oskar                     1886   till USA 1904, i Laramie Colorado, men försvann sedan

Alfred                    1887   gift i Sunne med Elin Torvaldsson              

Viktor                    1890   gift i Sunne med sin kusin Ester Larsson

Fritiof                    1894   gift i Sunne med Ester Andersson från Patrontorp, Humsjön i Mangskog

Ellen                      1898   gift i Denver, Colorado med Joel Vernon

Anna                     1903   gift i Florida med Edd Trunell                     

Signe                     1912   gift i Nyby, Tobyn, Mangskog med David Tolén. Några månader efter Signes födelse                                          fyllde modern Kristina 49 år.

Något av en kändis blev Nils när hans 57:e väggklocka blev ett inslag i värmlänningarnas s.k. Amerikagåva. Den blev färdig strax innan Nils 90-årsdag. Nils dog 1 juli 1956, makan Kristina dog 19 januari 1951.

I "Vermländska Låtar samlade af Nils Keyland" finns en polkett av Nils Bergström.

Nils Keyland t.h. som guide för kronprins Gustaf Adolf

och president Theodore Roosevelt 1910. 

 Se även sidan om Keyland

 Nils Keyland

 I Mangskog vistades runt 1890 Gustaf Fröding, som dessutom bodde hos sin släkting komminister Warodell i Prästgården 1889-1890. På samma sida av sjön som Fröding företog sina vandringar bodde författaren Tage Aurell till sin död 1976. Dessa båda är väl de som turisten först hör nämnas i samband med Mangskog.

Men för ortsborna kommer ingen av dessa ens i närheten av Nils Key­lands anseende. Med jämna mellanrum föreslås en minnessten över denne fantastiska hembygdsforskare, problemet är alltid var man skall sätta den. Hans hemtrakt Bjurbäcken är numera glest befolkad, det är bara en tidsfråga när vägverket helt låter vägen växa igen. Att sätta en minnessten nere i bygden anses väl inte heller särskilt passande, Keyland hörde ju skogen och finnarna till. Hans gravsten vid Mangskogs kyrka vårdas dock extra noga, och får då och då en upputsning av hembygdsföreningen.

Nils Keyland var född Östigårn i Bjurbäcken i Mangskog 28 mars 1867, som den yngste av sex syskon. Hemmet var en stor bondgård, men ekonomiska tillgångar i form av kontanter saknades som på de flesta andra gårdar. Fadern Nils Olsson hade sina rötter i Stenserud i Gräsmark. Modern Stina Andersdotter var av finska släkten Cailan, ett namn som Nils försvenskade till Keyland. Modern var f.ö. också av släkterna Laitinen, "Jurmoinen" och Manninen, samtliga Mangskog. Som en kuriositet kan nämnas att Nils mor Stina först var gift med en man som var 47 år äldre än henne. Han hette Anders Ersson och föddes 1773, och var således 96 år äldre än Nils Keyland. Hans strävan efter ättlingar var en fåfäng uppgift. När han gifte sig med Stina var det hans 4:e äktenskap, när hans andra hustru skulle föda dog både hon och barnet vid förlossningen. Med Stina fick Anders Inga Maria, Nils Keylands äldsta syster. Hon föddes 1843, Anders dog året därpå och Inga Maria blev bara 4 år gammal.

Nils var aldrig gift, han fick heller inte några barn. Ingen av hans syskon var särskilt produktiva, endast systern Kerstin fick en son som levde till vuxen ålder. Han försvann dock så småningom till Amerika. Nils Keyland visade tidigt stor begåvning, han hade "läshuvud" som man sade. Det var få bondsöner förunnat att studera, men Nils blev ett undantag. Hans mor var en mycket barsk kvinna, som inte väjde för vare sig karlar eller överhet av annat slag, kanske låg hon bakom att Nils fick studera. Nils skrevs som överårig in i Arvika läroverk, efter examen där blev det studentexamen i Karlstad 1888. 1890 tog han en fil. kand. examen vid universitetet i Uppsala.

Nils ville bli lärare, och emigrerade därför till Amerika för att studera vidare. Han levde där i största fattigdom, och var ett tag lärare vid Hope Academy i Moorhead, Minnesota, med bl.a. ämnena franska och latin. Hans hälsa var redan nu vacklande, han var fysiskt en mycket svag person. Tidvis var han nära svältgränsen och hans kropp for mycket illa. Hans dåliga tillstånd framkom i breven hem till Bjurbäcken, och man insåg snart att han måste hem. Pengar till biljett fanns dock inte, men efter ett förslag av skolkamraten domprosten Bromander till Hazelius i Stockholm ordnades med en insamlingslista. Många soc­kenbor i Mangskog var framsynta och kanske stolta över Nils Keylands kunnighet, så efter en insamling fanns pengar nog för hemresan. Keyland var också en försynt och fin männi­ska, vilket säkert uppskattades av ortsbor och grannar. Språkstudierna gick tydligen bra - Nils Keyland skrev i många år dagbok på engelska. Kanske var de många kvällsäventyren i stugorna i hemsocknen en bidragande orsak till detta. Dagböckerna förvaras nu i Såguddens museum, Arvika.

Rejländer efter Nils Keyland

I och med hemkomsten till Sverige fick Keylands intresse för folklivs­forskning blomma ut. Han specialiserade sig därvid på finnbygderna, och finnarnas sätt att leva. I och med detta kom han i kontakt med Artur Hazelius i Stockholm, som 1873 hade öppnat ett etnografiskt museum i Stockholm, som sedermera blev Nordiska museet och Skansen. Keyland fick uppdraget att samla in Värmlands - Finska traditioner, något som han gick in för med själ och hjärta. Från juli 1898 och fem månader framåt avverkade han 300 mil, mestadels till fots. Han av­verkade en rad finnsocknar - Mangskog, Gunnarskog, Bogen, Gräsmark, Lekvattnet, Östmark, Nyskoga, Finnskoga, Dalby, Vitsand och Fryksände.

På dagarna pratade han med fattiga finnättlingar, och samlade föremål. På nätterna gjorde han anteckningar och skisser med ritningar och inredningar i finnstugorna.  Men framförallt samlade han in gamla föremål. Han reste runt i de gamla finnbygderna och dammsög uthusen på allt från linberednings­verktyg till hästfordon. Tågsätt efter tågsätt anlände till Skansen med allehanda föremål med finsk anknytning, bl.a. rökstugubastun från Lekvattnet. På efterhand uppstod på många håll kritik mot hans för­farande, man befarade att landsorten skulle tömmas på sina historiska föremål, placeringen i Stockholm ansågs väl inte gynna hembygdsmuseer­na runt om i landet. De flesta av oss hembygdsvänner instämmer säkert i detta, alltför många hus har flyttats från sina ursprungliga bygg­platser - att finna en rökstuga från Lekvattnet 50 meter från järn­vägen i Arvika känns ibland som att möta en ko på Sergels torg i Stockholm. Men hade inte Keyland tillvaratagit alla dessa redskap och andra föremål så hade de säkert förvandlats till ved, därom råder inget tvivel. Man hade inte på den tiden samma syn på gamla föremål och dess historia som vi nu har.

Keyland hade en mångsidig begåvning, fotograferandet var en av dem. Han registrerade med kamera och penna jakt, fiske, kolning, tjärbrän­ning, julseder och kosthåll. Med boken "Folkliv i Värmlands finn­marker" åstadkom han en slags uppslagsbok om finnkulturen, hans fotografier i boken är historiska och används i alla sammanhang där finnkulturen behandlas. Mat var ett av hans stora ämnen, han gjorde tjocka kokböcker med finska recept. Vid Skansen lagade han finsk mat, visade stugorna och berättade finnskogshistorier. Han var en skicklig fiolspelare, och samlade in folkmusik efter gehör.  Han tog aldrig lektioner i musik, men nedtecknade flera låtar han själv var mannen bakom. Keyland var också en skicklig matematiker, och en begåvad poet.

1906 blev han amanuens vid Nordiska museet, och chef för Skansens kulturhistoriska avdelning. 1912 valdes han till intendent vid museets historiska avdelning. Han låg bl.a. bakom anläggningar som bondgården Älvros i Härjedalen med dess 14 hus som uppfördes 1916, nattstugan från Nås prästgård i Dalarna, linberedningsverket från Forsa i Hälsingland och vadmalsstampen från Sveg.

Åren 1916-1920 företog Keyland i sällskap med arkitekten Ludvig Mattsson ett stort antal resor i finnskogarna på båda sidor av gränsen mot Norge. Syftet var att utreda befolkningens byggnadsskick och bostadsförhållanden. Resultatet presenterades i mängder av fotografier, teckningar och planritningar.

Keyland bodde i Stockholm, men besökte sin hembygd så fort tillfälle gavs. Vid ett sådant besök, i början av juli 1924, tog han en skogspromenad. Hans bräckliga hälsa gjorde att han satte sig att vila på en sten, det var den 6 juli. Just då togs det sista fotografiet av Nils Keyland. Vid en fisketur dagen efter föll han död ner, i markerna ovanför sitt hem.

Enligt bouppteckningen efter fadern Nils Olsson blev behållningen av denna 873 kr 15 öre. En extra anteckning uppger att "sonen Nils Keyland häftade i en skuld till boet enl. uppgifven summa contant 2174 kronor utan räntor för contanta underhåll åt Keylands studering i Uppsala". Fordran upptogs som en osäker tillgång.

Bibliografi:

Värmländska låtar (tillsammans med C.W. Rendahl, 1901)

Ringlekar på Skansen (1912)

Svensk Allmogekost (2 delar 1919,1920)

Julbröd, julbockar och Staffanssångare (1919)

Om kolning (1923)