Minnesstunder och muntlig tradition  

Urban Andersson, Manghagen

”Idag är det ”Trettondelsafton”. Vi skrattar båda. Samtalet fortsätter under kvällen. Pauserna blir varken många eller långa men skratten klingar och smittar. För en oinvigd skulle samtalet te sig obegripligt men vi njuter båda av stunden och bara korta meningar behövs. Anekdoterna kan vi och mycket behöver inte sägas. ”Va di svarte?” följs av skratt, liksom ”Ta inte tå nockpannane”. Bara att i en mening, smyga in ordet ”sedan” lockar till munterhet.

Det är Trettondagsaftons kväll 1990 och pappa Anders, nästan på dagen dubbelt så gammal som jag, har bara få timmar kvar. Epifania, de vise männens dag var för honom den viktigaste och fem minuter efter midnatt, lade han sig på sidan och sa: ”Nej, nu ska vi sôve.”

Alltsedan dess har jag rådfrågat honom om läsvärda dikter, trädfällning, skogsåtgärder, hur man tar sig till olika platser, ja allt han kunde och visste.

Åter till Trettondagsaftonens samtal. Flera gånger under kvällen sa han: ”Hô du minns gôsse!” Tänk att du kommer ihûg sô möe, var också en kommentar.

Jag lät honom förstå, det visste han förut, att jag verkligen tyckte att hans berättelser varit värda att lägga på minnet.

Jag hade verkligen lyssnat och aldrig hade jag sagt något sådant som ”detta har du redan berättat”. Jag hade alltid varit fascinerad över hans minne och hans känsla för vilka händelser som förtjänade att berättas. Jag minns knappt att han berättade en enda gjord historia, allt handlade om människor han mött. Färgstarka var hans berättelser och min uppfattning var att han inte skarvade eller lade till. Berättelserna stod vid lag och var lika varje gång jag hörde dem. Han berättade, med avsevärd pondus, gärna för det sällskap som för tillfället omgav honom.  Ett vidunderligt minne hade han och goda lyssnare uppskattade han.

Att jag var, och är, stolt över hans berättarkonst framgår säkert väldigt tydligt. Att för honom, genom livet samla på sig episoder värda att ta vara på måste ha varit enkelt. Han kände så många och var genuint intresserad av människor.  

Minnesstunder efter goda kamrater tog han gärna. Våra arbetsdagar tillsammans, inte minst i skogen, under åren blev många. Han var en mästare på att samtala allt medan han arbetade. Det höll han på att man måste kunna om något skulle bli gjort. Vid särskilda tillfällen, när något, som han uttryckte det, rann upp i huvudet på honom la han handskarna på en stubbe eller stock och förkunnade att det skulle bli ”e litta minnesstûnn.”

Två Tusenkonstnärer från Mangskog.

Kenneth Larsson

1860-talet minns man som nödår i Sverige. Skörden slog fel flera år i rad, vintern 1867 var den längsta i mannaminne där snön låg kvar hela maj - den kallaste maj månad som dittills mäts upp.

 I dessa hårda tider föddes i Mangskog två män som kom att bli kända för sina många talanger. Märkligt nog hette båda Nils Nilsson - och båda bytte som vuxna efternamn:

 Det mesta finns redan under länken Nils Bergström

Nils Bergström

I den lilla gården Sågvikskullen i Salungen, ett hundratal meter från gränsen till Gräsmark, växte Nils Bergström upp som enda barnet i sin familj. Han föddes dock i Sätra i samma by 16 april 1862. Fadern Nils Nilsson föddes i Treskog i Gunnarskog, han härstammade från den väl utredda Ekelundssläkten från Ny socken. Modern Märta Nilsdotter var född i Lövnäs i samma socken 1839. Märtas far Nils Andersson Lätt var en av sex fältjägarbröder från Kilströmshöjda, ett grannställe till Sågvikskullen. Märta var ättling till skogsfinnarna i Mangskog, bl.a. Hokkainen i Övre Fjäll, Jöransson i Slobyn och Manninen i Humsjön.

Nils gifte sig 1885 med Kristina Andersson, född 2/12-1863. De lämnade 1897 Nils föräldrahem i Salungen och blev hemmansägare i Brotstorp i Sunne. 1899 återvände de till Mangskog och bodde i Nyby i Fjäll, 1902 tog de över makans barndomshem Mobråten i Tobyn. Nils besökte USA 1906, men återvände strax efter jul.  

Familjen fick lämna Mobråten under tragiska omständigheter - sonen Alfred som bodde i Sunne förfalskade växlar och försökte 1929 rymma till USA. Han stoppades i Hull i England och fick tillbringa 2 år och 7 månader på Långholmen. Något som han gärna berättade om senare i livet, men fader Nils var som borgenär den som fick ersätta skulderna (Alfred hade fått undan 45000 kronor - en på den tiden svindlande summa). Mobråten såldes till Kristinas svåger Nils Larsson, Nils och Kristina fick flytta tillbaka till Nyby.

Nils var i grunden urmakare men byggde också orglar och fioler - som han också förstås spelade på. Han tillverkade alltid samtliga detaljer i sina instrument och golvur. Sin första klocka gjorde Nils innan han fyllde 10. Han blev lärling hos urmakare Andersson i Sunne när han var i 15-årsåldern, några år senare var han hos klockmakare Jonsson i Abborrsjön. Därefter startade han eget. För att tillverka ur måste man ha en fräs - den byggde han själv, inställbar för alla typer av kugghjul. (Den finns nu på hembygdsgården Neragata).

Orgeltillverkningen slutade han med "för att inte konkurrera med de stora fabrikerna i Arvika". Han var också skomakare och målare. Det blev många golvur, men framför allt var han en duktig amatörfotograf med egen studio.  På fotot av honom sitter han i den stol han hade i studion, en stol han själv hade tillverkat. Nils tog mängder av foto - mest på glasplåtar. Tyvärr har obetänksamma släktingar kastat de flesta - en kulturkatastrof som inte kan repareras. Många foton finns dock kvar, samtliga av mycket hög kvalitet.

Nils och Kristinas barn:

Oskar                     1886   till USA 1904, i Laramie Colorado, men försvann sedan

Alfred                    1887   gift i Sunne med Elin Torvaldsson              

Viktor                    1890   gift i Sunne med sin kusin Ester Larsson

Fritiof                    1894   gift i Sunne med Ester Andersson från Patrontorp, Humsjön i Mangskog

Ellen                      1898   gift i Denver, Colorado med Joel Vernon

Anna                     1903   gift i Florida med Edd Trunell                     

Signe                     1912   gift i Nyby, Tobyn, Mangskog med David Tolén. Några månader efter Signes födelse                                          fyllde modern Kristina 49 år.

Något av en kändis blev Nils när hans 57:e väggklocka blev ett inslag i värmlänningarnas s.k. Amerikagåva. Den blev färdig strax innan Nils 90-årsdag. Nils dog 1 juli 1956, makan Kristina dog 19 januari 1951.

I "Vermländska Låtar samlade af Nils Keyland" finns en polkett av Nils Bergström.

Nils Keyland t.h. som guide för kronprins Gustaf Adolf

och president Theodore Roosevelt 1910. 

 Se även sidan om Keyland

 Nils Keyland

 I Mangskog vistades runt 1890 Gustaf Fröding, som dessutom bodde hos sin släkting komminister Warodell i Prästgården 1889-1890. På samma sida av sjön som Fröding företog sina vandringar bodde författaren Tage Aurell till sin död 1976. Dessa båda är väl de som turisten först hör nämnas i samband med Mangskog.

Men för ortsborna kommer ingen av dessa ens i närheten av Nils Keylands anseende. Med jämna mellanrum föreslås en minnessten över denne fantastiska hembygdsforskare, problemet är alltid var man skall sätta den. Hans hemtrakt Bjurbäcken är numera glest befolkad, det är bara en tidsfråga när vägverket helt låter vägen växa igen. Att sätta en minnessten nere i bygden anses väl inte heller särskilt passande, Keyland hörde ju skogen och finnarna till. Hans gravsten vid Mangskogs kyrka vårdas dock extra noga, och får då och då en upputsning av hembygdsföreningen.

Nils Keyland var född Östigårn i Bjurbäcken i Mangskog 28 mars 1867, som den yngste av sex syskon. Hemmet var en stor bondgård, men ekonomiska tillgångar i form av kontanter saknades som på de flesta andra gårdar. Fadern Nils Olsson hade sina rötter i Stenserud i Gräsmark. Modern Stina Andersdotter var av finska släkten Cailan, ett namn som Nils försvenskade till Keyland. Modern var f.ö. också av släkterna Laitinen, "Jurmoinen" och Manninen, samtliga Mangskog. Som en kuriositet kan nämnas att Nils mor Stina först var gift med en man som var 47 år äldre än henne. Han hette Anders Ersson och föddes 1773, och var således 96 år äldre än Nils Keyland. Hans strävan efter ättlingar var en fåfäng uppgift. När han gifte sig med Stina var det hans 4:e äktenskap, när hans andra hustru skulle föda dog både hon och barnet vid förlossningen. Med Stina fick Anders Inga Maria, Nils Keylands äldsta syster. Hon föddes 1843, Anders dog året därpå och Inga Maria blev bara 4 år gammal.

Nils var aldrig gift, han fick heller inte några barn. Ingen av hans syskon var särskilt produktiva, endast systern Kerstin fick en son som levde till vuxen ålder. Han försvann dock så småningom till Amerika. Nils Keyland visade tidigt stor begåvning, han hade "läshuvud" som man sade. Det var få bondsöner förunnat att studera, men Nils blev ett undantag. Hans mor var en mycket barsk kvinna, som inte väjde för vare sig karlar eller överhet av annat slag, kanske låg hon bakom att Nils fick studera. Nils skrevs som överårig in i Arvika läroverk, efter examen där blev det studentexamen i Karlstad 1888. 1890 tog han en fil. kand. examen vid universitetet i Uppsala.

Nils ville bli lärare, och emigrerade därför till Amerika för att studera vidare. Han levde där i största fattigdom, och var ett tag lärare vid Hope Academy i Moorhead, Minnesota, med bl.a. ämnena franska och latin. Hans hälsa var redan nu vacklande, han var fysiskt en mycket svag person. Tidvis var han nära svältgränsen och hans kropp for mycket illa. Hans dåliga tillstånd framkom i breven hem till Bjurbäcken, och man insåg snart att han måste hem. Pengar till biljett fanns dock inte, men efter ett förslag av skolkamraten domprosten Bromander till Hazelius i Stockholm ordnades med en insamlingslista. Många soc­kenbor i Mangskog var framsynta och kanske stolta över Nils Keylands kunnighet, så efter en insamling fanns pengar nog för hemresan. Keyland var också en försynt och fin männi­ska, vilket säkert uppskattades av ortsbor och grannar. Språkstudierna gick tydligen bra - Nils Keyland skrev i många år dagbok på engelska. Kanske var de många kvällsäventyren i stugorna i hemsocknen en bidragande orsak till detta. Dagböckerna förvaras nu i Såguddens museum, Arvika.

Rejländer efter Nils Keyland

I och med hemkomsten till Sverige fick Keylands intresse för folklivsforskning blomma ut. Han specialiserade sig därvid på finnbygderna, och finnarnas sätt att leva. I och med detta kom han i kontakt med Artur Hazelius i Stockholm, som 1873 hade öppnat ett etnografiskt museum i Stockholm, som sedermera blev Nordiska museet och Skansen. Keyland fick uppdraget att samla in Värmlands - Finska traditioner, något som han gick in för med själ och hjärta. Från juli 1898 och fem månader framåt avverkade han 300 mil, mestadels till fots. Han av­verkade en rad finnsocknar - Mangskog, Gunnarskog, Bogen, Gräsmark, Lekvattnet, Östmark, Nyskoga, Finnskoga, Dalby, Vitsand och Fryksände.

På dagarna pratade han med fattiga finnättlingar, och samlade föremål. På nätterna gjorde han anteckningar och skisser med ritningar och inredningar i finnstugorna.  Men framförallt samlade han in gamla föremål. Han reste runt i de gamla finnbygderna och dammsög uthusen på allt från linberedningsverktyg till hästfordon. Tågsätt efter tågsätt anlände till Skansen med allehanda föremål med finsk anknytning, bl.a. rökstugubastun från Lekvattnet. På efterhand uppstod på många håll kritik mot hans för­farande, man befarade att landsorten skulle tömmas på sina historiska föremål, placeringen i Stockholm ansågs väl inte gynna hembygdsmuseerna runt om i landet. De flesta av oss hembygdsvänner instämmer säkert i detta, alltför många hus har flyttats från sina ursprungliga bygg­platser - att finna en rökstuga från Lekvattnet 50 meter från järnvägen i Arvika känns ibland som att möta en ko på Sergels torg i Stockholm. Men hade inte Keyland tillvaratagit alla dessa redskap och andra föremål så hade de säkert förvandlats till ved, därom råder inget tvivel. Man hade inte på den tiden samma syn på gamla föremål och dess historia som vi nu har.

Keyland hade en mångsidig begåvning, fotograferandet var en av dem. Han registrerade med kamera och penna jakt, fiske, kolning, tjärbränning, julseder och kosthåll. Med boken "Folkliv i Värmlands finnmarker" åstadkom han en slags uppslagsbok om finnkulturen, hans fotografier i boken är historiska och används i alla sammanhang där finnkulturen behandlas. Mat var ett av hans stora ämnen, han gjorde tjocka kokböcker med finska recept. Vid Skansen lagade han finsk mat, visade stugorna och berättade finnskogshistorier. Han var en skicklig fiolspelare, och samlade in folkmusik efter gehör.  Han tog aldrig lektioner i musik, men nedtecknade flera låtar han själv var mannen bakom. Keyland var också en skicklig matematiker, och en begåvad poet.

1906 blev han amanuens vid Nordiska museet, och chef för Skansens kulturhistoriska avdelning. 1912 valdes han till intendent vid museets historiska avdelning. Han låg bl.a. bakom anläggningar som bondgården Älvros i Härjedalen med dess 14 hus som uppfördes 1916, nattstugan från Nås prästgård i Dalarna, linberedningsverket från Forsa i Hälsingland och vadmalsstampen från Sveg.

Åren 1916 - 1920 företog Keyland i sällskap med arkitekten Ludvig Mattsson ett stort antal resor i finnskogarna på båda sidor av gränsen mot Norge. Syftet var att utreda befolkningens byggnadsskick och bostadsförhållanden. Resultatet presenterades i mängder av fotografier, teckningar och planritningar.

Keyland bodde i Stockholm, men besökte sin hembygd så fort tillfälle gavs. Vid ett sådant besök, i början av juli 1924, tog han en skogspromenad. Hans bräckliga hälsa gjorde att han satte sig att vila på en sten, det var den 6 juli. Just då togs det sista fotografiet av Nils Keyland. Vid en fisketur dagen efter föll han död ner, i markerna ovanför sitt hem.

Enligt bouppteckningen efter fadern Nils Olsson blev behållningen av denna 873 kr 15 öre. En extra anteckning uppger att "sonen Nils Keyland häftade i en skuld till boet enl. uppgifven summa contant 2174 kronor utan räntor för contanta underhåll åt Keylands studering i Uppsala". Fordran upptogs som en osäker tillgång.

Bibliografi:

Värmländska låtar (tillsammans med C.W. Rendahl, 1901)

Ringlekar på Skansen (1912)

Svensk Allmogekost (2 delar 1919,1920)

Julbröd, julbockar och Staffanssångare (1919)

Om kolning (1923)

Den litterära grusvägen

 Göran Bryntesson

Vägen ä krokig och ojämn och smal,

men dem leder in i en sal,

in i ett finrum

av vars skönhet man blir stum.

Två dalar som möts i en sjö,

längst ner i sjön simmar en ö,

runt omkring majestätiska höjder,

som skänker ögat skönhetsfröjder.

Längs vägen gick Fröding på långpromenad,

inte alltid var han glad,

men han gladdes av bygden å av dess folk

å han blev för dem en själens tolk,

när han gick mellan Prästgårn och Slorudsborg

och såg och skrev i glädje och sorg.

Några decennier senare,

gick en man, vars språk var renare,

vars ord var kortare, liksom naggade i kanten.

Aurell plockade upp dem ur landsvägskanten.

Men det handlar om samma population,

fast i en senare generation.

Det var också intill denna vägs gupp,

som Robert Kangas växte upp.

Han skriver om svårmodets besvär

och om hur livet kan förtäras av svåra begär.

Lars Andersson har också gått längs denna vägen,

och han berättar, ibland med ton förlägen

om människor, om skeenden om livet,

liksom i landsvägsgruset blev det skrivet.

Berndt Anderssons romaner från förra seklets ofredsår

har också i landsvägsgruset satt sina spår.

Det han hörde längs vågen inspirerade,

till berättelser som han gömde i skogen, väl kamouflerade.

Där som vägen gör en särskilt skarp krok,

skrev Eva Thorstensson sin dokumentärpoetiska bok

om Ragnar och hans emigration,

om umbäranden, strävanden och brusten illusion.

Och jag är säker på att Urban och Anders på Manghagen

i deras verser om Mangskogen och vardagen,

har gått eller cyklat längs denna krokiga vägen,

och gjort poesi av det som varit berättelse och sägen.

Vid den här vägen bodde också Marcus Kohlberg, när han var liten,

och han blev av ordet biten,

hans sätt att använda ordet är mer modernt,

ungdomligt, påhittigt och stundom lite fränt.

Vid Salungsjön, den krokiga vägens förirrade fortsättning,

gör Sven Smedberg sin tolkning och översättning,

av den västvärmländska själens mystik,

kryddad med peloponnesisk symbolik.

Själv har jag sprungit på denna vägen många gånger,

och då har det hänt, att jag kommit på verser och sånger,

som den som jag sedan försöker att minnas och skriva ner,

som den här versen, som jag nu har skrivit för Er.

Arbetshänder!

Urban Andersson

Kanske finner du sisu i vår socken?  Vi har vår egen finnskog och många av oss kan inför resterna av ett pörte bli lika tårögda som svenskättlingar från USA ofta blir när de återser den socken de kanske bara hört talas om.

Vår hembygds arbetshänder kom till stor del från det vi nu kallar Finland och såväl Norden (Norrland) som USA kom att locka till utvandring.

Mangskoginger

Fôlk kom en gang hit frå Savolax.

Härifrå for deras bârn över hav.

Föräldrer viler bortom Östersjön.

Bortom Atlanten … kanske ättlingens grav.

En gang kom di hit. Arbetsdagen va lang.

Här feck di si seste vile.

Di svedde, sådde rûg, hade möe på gang.

Dä va spett, dä va kôrp, dä va bile.

Di sådde i aska, nävgröten ble

signatur för fôlke på skogen.

Motsättninger … men även älskog kom te.

Mange tå ôss har finnsläkt i blogen.

Bârn kanske for männas föräldrer ble kvar.

Både Amerika å Sverige sene finske band har.

Tremänninger å fyrmänninger finns i USA

Förfäder i Finlann ä dä möa som lär ha.

Finsk historie ä egentligen delvis mi

men hô vet ja om den? Dä va e ânna ti

En behövde fâre å tette hôrt di faktist bodde.

Dä va på dom mi framti berodde.

Ja kom inte frå Finlann! Ja flötte inte te USA.

Ja föddes i Mangskogen. I närlydda stanne ja.

Mä öppne armer togs fôlk emot frå Savolax en gang.

Dokument finns … Historia känns inte lang.

                                                                 U.A. 2020-10-20

Kulturen i föreningslivet

Göran Bryntesson

Det bedrivs dagligen ett kulturellt fotarbete inom förenings- och församlingslivet i bygden. Så har det varit genom alla år. Kyrkan och församlingen med alla sina program är en mycket flitig kulturaktör. I högmässorna deltar ofta kyrkokören och barnkören och då och då är Mangskogs spelmanslag med. Under skolkantor John Hjalmarssons tid under 60-70-talet byggdes det upp en stabil körtradition. Denna har andra kyrkomusiker som Laila Tidlund och nu Anna Tunström fortsatt att utveckla. Den gamla och breda traditionen av folkmusik i socknen lever vidare inom spelmanslaget, som på senare år upplevt lite av en renässans. Vid sidan av högmässorna anordnas ofta konserter och under sommarhalvåret har man ”Musik i sommarkväll”, ofta med musikanter från bygden. I de regelbundna dagträffarna i sockenstugan är också kulturinslagen en viktig del. Sommartid har det i sockenstugan under många år varit, utställningar av kulturellt intressanta saker och företeelser som bonader, och klädedräkter. Samtidigt har det varit försäljning av hantverk från bygden, såsom mattor, sydda och stickade saker och keramik.

Mangskogs Folketshusförening arrangerar populära och välbesökta cafékvällar med varierat program. Under några år i maj, har också vid Folkets Hus arrangerats en ”Mangskogsdag”, där det som sker i bygden visas upp och på scenen spelas och sjungs det mest hela dagen. Drivande i denna verksamhet är Bertil Björkqvist och Christer Claesson. Mangskogs Hembygdsförening har i många år anordnat kaffesöndagar med underhållning, ibland inomhus och ibland från en fin utomhusscen. Nationaldagen har också firats på hembygdsgården med medverkan av körer, spelmanslag och andra musikanter. Andra aktiviteter som Hembygdsföreningen driver är ”Strövtåg i hembygden”, vandringar under ledning av en berättande guide. Midsommarafton firas också på hembygdsgården med traditionella lekar kring stången och andra musikinslag. Arrangör för midsommarfirandet är Mangskogs Sportklubb. I kulturaktiviteterna för barn är naturligtvis Rinnens skola involverad i samarbete med församlingen eller föreningarna, exempelvis är deras luciafirande i kyrkan ofta välbesökt.

De senaste åren har Åstenäs - Lövnäs byalag arrangerat en konst- och hantverksutställning i gamla Åstenäs skola. Motor för denna verksamhet är Monika Fjaestad och utställningen har fått ett ökande antal besökare genom åren. I samband med utställningen arrangeras olika musikprogram eller föreläsningar. Exempelvis har författaren Lars Andersson, som en tid bodde i trakten, medverkat.

Släktforskaren Kenneth Larsson

Göran Bryntesson

Att ta reda på sin härkomst, att söka sina rötter har blivit någonting som nutidsmänniskan uppenbarligen har behov av. Allt fler och fler funderar över detta, och i våra trakter har väldigt många fått hjälp av Kenneth Larsson i Mangskog. Hans insats som släktforskare är synnerligen betydelsefull och imponerande. Han började 1982 i syfte att finna sina egna rötter, hamnade framför en mikrofilmsrulle på Arvikas gamla bibliotek, och han blev med ens fascinerad och fängslad av detta med att forska i släkter.                                               

Han började med att skriva av vad som fanns på mikrofilmer, husförhörslängder och i kyrkböcker och samla i pärmar, det har blivit 115 stycken handskrivna pärmar. Allteftersom utvecklade han ett rationellt och bra registersystem och fr. o. m. 1989 började han föra in all information i dator, först i en hemdator med begränsad kapacitet och sen i modern effektiv PC. Han var med och startade Värmlands Släktforskarförening och han har genom åren blivit en galjonsfigur i västra Värmland vad gäller släktforskning och han har hållit i rader av kurser i ämnet.                                                                                                              

Otaliga är de människor som kontaktat Kenneth och fått sina anor kartlagda. Naturligtvis flertalet från våra trakter, men hans kompetens har spritt sig via nätet, så det har varit släktforskning åt norrmän, kanadensare, belgare, fransmän och givetvis många amerikanare. I sin släktforskning har Kenneth också utvecklat en stor förmåga att läsa, tolka och transkribera gamla handskrivna texter och är bl. a. behjälplig med detta vid Landsarkivet i Karlstad.                                                     

Det har också blivit många böcker utgivna. Ett bokprojekt, ättlingar till finnen Jöran Simonsson i Slobyn, Mangskog omfattar fem tämligen tjocka böcker och berättar om totalt 62 000 personer. Totalt har det blivit ett tiotal släktböcker, som han gett ut på det egna förlaget Ancestor. På detta förlag har han även gett ut många andra böcker totalt ett femtiotal, med koppling till Värmland. Kenneth Larsson var också en av de som drog ett mycket tungt lass vid framtagandet av  Fine Mangens innehållsrika årsböcker. Vissa släktforskaruppdrag har varit något  knepiga berättar Kenneth, som när en amerikan undrade.                                     

 - Min svenska förfader hette Karl och bodde vid en järnväg i västra Värmland. Could you please find him for me!”                                                                                           

Men det löste naturligtvis Kenneth. Släktforskningen är engagerande menar Kenneth, man blir lätt fången i forskningen, och det är han inte ensam om, eller som Kenneth själv säger.                                                                                                                 

– Vi släktforskare är nog ett eget släkte.                                                                           

Släktforskning ger måhända inte de största rubrikerna, men i ett kulturhistoriskt perspektiv i en bygd som Mangskog med omnejd, är det verkligen en riktig tungviktsinsats. 

Behöver Du som läser detta hjälp med att söka Dina rötter, kontakta Kenneth Larsson Ancestor förlag/släktutredningar i Mangskog!

Tre bitar av Mangskogens kultur  

Lasse Hedman

(Intendent vid Historiska museet i Stockholm och mangskoging på ungefär halvtid)  

Sommaren 2012 åkte jag från Mangskog för att hämta min då 87-åriga mamma Birgitta i Leksand. hon hade uttryckt en önskan att ”se den där platsen i Värmland som ni åker så ofta till”.

2012 var också andra året för hustrun och mig som hyresgäster hos Carlssons på Bostället i Åstenäs. Att vi hamnade där var en följd av långvarig vänskap med hyresvärdarna, men också ett resultat av flera lyckade midsommarfiranden i byn. Så att mamma var nyfiken får anses naturligt.

Efter några timmars bilfärd genom skog, skog och åter skog – något som fick mamma att utbrista ”tänk att det finns så många nyanser av grönt” – ankom vi till Mangskog.

Som alla erfarna mangskogsbesökare vet är Sockenstugan ett givet sommarstopp, med sin kaffeservering och försäljning av lokal slöjd. Normala somrar i alla fall. Så vi hämtade upp hustrun i Åstenäs och tog oss via ”Sveriges vackraste landsväg” till Mangens norra ände.

Något stela efter det långvariga bilsittandet travade mor och son in i Sockenstugan. Mamma, som arbetat såväl i butiken som i styrelsen för Leksands hemslöjd, ägnade en rejäl stund åt att titta, känna, klämma och lukta på det högklassiga hantverket. Till, som hon sa, ”alldeles för låga priser”.

Kaffetarmen gjorde sig påmind och så klart fanns tjänstvilliga personer på plats för att tillhandahålla såväl hembakt bröd som nybryggt kaffe. Mamma ville naturligtvis bjuda på fikat. Fri tillgång till ett dignande kaffebord och obegränsat antal påtårar betingade priset av 40 kronor.

Beskedet gjorde mamma upprörd. ”Men”, sa hon, ”så kan ni ju inte ha det, det är alldeles för billigt. Ni måste ta bättre betalt för ert arbete. Ni har ju bakat hur mycket som helst, och dessutom borde den tid ni lägger ned ersättas.”

Som utbildad lanthushållslärare, fackboksförfattare inom hem och hushåll och borgerligt förankrad feminist sedan mer än sextio år var uppgradering av kvinnors obetalda arbete en hjärtefråga för henne.

De serviceinriktade kvinnorna i sockenstugan lyssnade och log generat. Medan jag, van som jag var vid mammas benägenhet att oförblommerat uttrycka sina åsikter, ryckte på axlarna. Vi slog oss ned för en utsökt fikastund.

Jag såg att en av damerna bakom disken i Sockenstugan kastade förstulna blickar på mig och hustrun. Till slut kunde hon inte hålla sig, utan kom fram och frågade ”Ursäkta, men jag har sett er förut, var hör ni hemma i bygden?”

När vi förklarat att vi var hyresgäster i Fägata hos Carlssons på Bostället i Åstenäs, suckade hon lättat och sjönk ned på stolen bredvid mamma. ”Men va’ bra, då vet jag vart jag har er”, utbrast hon och förklarade mångordigt var hon själv bodde och hur hon hängde ihop med såväl våra hyresvärdar som med övriga grannar och lokala profiler.

Någon dag senare hade jag återbördat moderskapet till Leksand och anträdde återfärden mot Västvärmland. Ensam, med de djupa skogarna som enda resesällskap, slog det mig att den där stunden i Sockenstugan var som en grundkurs i tre steg till kulturen i Mangskog.

Den första insikten mötte oss i försäljningen av handarbete, ätbara produkter, slöjd och smide. Utbudet vittnade om den kreativitet, kunskap och stolthet som frodas i trakten. Gamla traditioner i skön förening med nya idéer.

Prissättningen i kaffeserveringen blev ett konkret exempel på generositeten, välviljan och önskan att bjuda på sig själv som vi har mött, och fortfarande möter, dagligen och stundligen.

Den tredje grundpelaren i traktens kultur skulle kunna beskrivas som vikten av att höra till och vara förankrad. Som tar sig uttryck i nyfikenhet och öppenhet. ”Var i Mangskogsmyllan har du dina fötter?” ”Hur hänger du och jag ihop med varandra och alla andra?” Och då såväl genetiskt som geografiskt.

Mamma smälte sin utflykt några dagar. Sen hörde hon av sig och uttryckte både glädje och tacksamhet. ”Nu vet jag hur det ser ut när du berättar.”

Det blev dock aldrig av att hon kom tillbaka. Vintern 2019 dog hon, nästan 94 år gammal. Hon fick aldrig uppleva att vi våren 2020 slog ned våra bopålar ännu rejälare vid Mangens strand och blev ”Lasse och Gunnel på Solvik”.

Men jag är övertygad om att hon lämnade denna världen i fast förvissning om att vi var väl omhändertagna i den generösa Mangskogiska kulturgemenskapen.

Görans korta verser

Kläsaffärer  

Stan ä full tå kläsaffärer,

så nu ä dä svårt för ôss som ä kärer,

för hôr lördagsförmödda blir en stånas utom nôn hytt,

mens käringa ä inne å prover nô nytt.

Dyrt men gôtt

Kaffe ä gôtt, när dä ä start,

men dä skä väre nykokt, å rektit vart,

inte tocke bryggkaffe som stått och drûge hele dagen,

tå dä blir en bare sur å le i magen.

Å fastän kiloprise steg högt över take,

en stark kôpp kaffe, dä skä en inte försake.

Sômmertia

Da skä en opp nästan mett i natta,

närapå like tidigt som katta,

bare för att en skä få se lite mer tå sola.

Vore dä inte bätter å flötte te metten på jola.

Oppbränd

I år brände jag opp mej i skinne,

så idag får jag hôlle mej inne,

å badde mä Salubrin,

jag som hade tänkt mej bli så brun å fin.

E mygge

E mygge kan förstöre jämt en hel natt,

när ho envist far å sûrrer i take.

Dä ä allt för eländit, att

en för e enda mygge skä behövve ligge å vake.

Ligge i tält

Ongane skulle ligge i tält,

länge hörde vi vesking å skratting.

Men dä ble inte nô vidare ställt

mä denna övernatting.

För halv tre kom dä en gôsse å hacke tänner, å stamma:

Jag fryser, jag vill komme in, jag vill ligge hos mamma. 

Musikfestivaler

På sômmern ä dä musikfestivaler jämt hôr helg,

dä ä fiolmusik, dä ä jazz och dä ä visor å dä ä bälg.

Dä ska faktiskt bli gôtt när dä blir höst,

så att dä blir tösst!

Krävecker

Krävecker ä allt bra uschli mat,

skä en bli mätt på di, får en inte väre lat,

en får bryte, en får suge å en får pete.

Tacka vet jag en rekti falukôrvbete.

(krävecker = kräftor)

Surströmmingskalas

Jag va på ett surströmmingskalas,

dä smake surt, å dä lokte jämt as,

men da hällde di opp nôe tur en pôtt,

å sänna töckte alle att surströmming va väldit gôtt.