ARTIKLAR SKRIVNA FÖR ATT PUBLICERAS
I TIDSKRIFTEN VÄRMLÄNDSK KULTUR 2021
(Där de dessvärre inte fick plats)
Minnesstunder
och muntlig tradition Urban Andersson, Manghagen ”Idag är
det ”Trettondelsafton”. Vi skrattar båda. Samtalet fortsätter
under kvällen. Pauserna blir varken många eller långa men skratten
klingar och smittar. För en oinvigd skulle samtalet te sig obegripligt
men vi njuter båda av stunden och bara korta meningar behövs.
Anekdoterna kan vi och mycket behöver inte sägas. ”Va di svarte?”
följs av skratt, liksom ”Ta inte tå nockpannane”. Bara att i en
mening, smyga in ordet ”sedan” lockar till munterhet. Det är
Trettondagsaftons kväll 1990 och pappa Anders, nästan på dagen
dubbelt så gammal som jag, har bara få timmar kvar. Epifania, de vise
männens dag var för honom den viktigaste och fem minuter efter
midnatt, lade han sig på sidan och sa: ”Nej, nu ska vi sôve.” Alltsedan dess
har jag rådfrågat honom om läsvärda dikter, trädfällning, skogsåtgärder,
hur man tar sig till olika platser, ja allt han kunde och visste. Åter till
Trettondagsaftonens samtal. Flera gånger under kvällen sa han: ”Hô
du minns gôsse!” Tänk att du kommer ihûg sô möe, var också en
kommentar. Jag lät honom
förstå, det visste han förut, att jag verkligen tyckte att hans berättelser
varit värda att lägga på minnet. Jag hade
verkligen lyssnat och aldrig hade jag sagt något sådant som ”detta
har du redan berättat”. Jag hade alltid varit fascinerad över hans
minne och hans känsla för vilka händelser som förtjänade att berättas.
Jag minns knappt att han berättade en enda gjord historia, allt
handlade om människor han mött. Färgstarka var hans berättelser och
min uppfattning var att han inte skarvade eller lade till. Berättelserna
stod vid lag och var lika varje gång jag hörde dem. Han berättade,
med avsevärd pondus, gärna för det sällskap som för tillfället
omgav honom. Ett
vidunderligt minne hade han och goda lyssnare uppskattade han. Att jag var,
och är, stolt över hans berättarkonst framgår säkert väldigt
tydligt. Att för honom, genom livet samla på sig episoder värda att
ta vara på måste ha varit enkelt. Han kände så många och var
genuint intresserad av människor. Minnesstunder
efter goda kamrater tog han gärna.
Våra arbetsdagar tillsammans, inte minst i skogen, under åren blev många.
Han var en mästare på att samtala allt medan han arbetade. Det höll
han på att man måste kunna om något skulle bli gjort. Vid särskilda
tillfällen, när något, som han uttryckte det, rann upp i huvudet på
honom la han handskarna på en stubbe eller stock och förkunnade att
det skulle bli ”e litta minnesstûnn.” Då nalkades
en högtidsstund. Han hade gått och tänkt på någon han känt på ett
annat vis. Inte bara en berättelse kom i dagen utan ett litet pärlband
av sådana, kanske blandat med dikter eller visor som hörde till
sammanhanget då han satt och kom ihåg. På så vis fick också jag,
vilket var ovärderligt, lära känna dem bättre. Han lärde mig
känna ”det äldre Mangskog”, människor som då levde men även många
i tidigare generationer väl så bra som jag kände mina klass- och
skolkamrater. Berättelserna
om de möten med människor pappa gjort under sin barndoms- och
ungdomstid kändes avlägsna i tid men nu tänker jag; fyrtio år bakåt
på 1950-talet och fyrtio år bakåt idag, är det samma sak? På
Takenehemmet lyssnade jag
som liten, förundrad till vad äldre människor hade att berätta. Jag
låter den store och då fortfarande starke Johan på Tegen få
representera dem alla. Han satt en gång på sängkanten och berättade.
Jag höll i hans vägbomslika arm och minns hans ord: ”En får väre
gla’ sô länge en får behôlle fö’stûnne”. Vad han menade var
för mig något av en gåta. Idag förstår jag tanken. En av de färgstarkaste
och mest slagfärdiga människor jag mött, får representera de många
som efter kort skolutbildning förkovrade sig genom samtal,
studiecirklar och genom att delta i bygdens kulturliv. ”Ta med
Anders-Gustav upp på ditt rum och be honom deklamera och berätta fritt
ur hjärtat medan bandspelaren går.” Pappa förutsåg högtidsstunden.
Frejdigt deklamerades såväl innantill som utantill samtidigt som det
gjordes pauser för reflektion. Reaktionen när han fick höra sin
inspelade röst var obetalbar. Sista gången
jag besökte honom var hans ena ben amputerat. Han sa: ”Ja vill inte
ha nô träben för ja kommer i alle fall inte opp te Örvattensdammen nô
mer.” Kärleken till
Örvattnet och den aktuella dammen delade han och jag med många
sockenbor! Vi får hjälpas
åt att, var och en på vårt sätt, hedra gamla tiders kulturbärare.
Mitt sätt att göra det på är att efter bästa förmåga, i tal och
skrift, använda bygdens dialekt, deras och mitt modersmål.
|
Två Tusenkonstnärer från Mangskog. Kenneth Larsson
1860-talet
minns man som nödår i Sverige. Skörden slog fel flera år i rad,
vintern 1867 var den längsta i mannaminne där snön låg kvar hela maj
- den kallaste maj månad som dittills mäts upp. I
dessa hårda tider föddes i Mangskog två män som kom att bli kända för
sina många talanger. Märkligt nog hette båda Nils Nilsson - och båda
bytte som vuxna efternamn: Nils
Bergström I
den lilla gården Sågvikskullen i Salungen, ett hundratal meter från
gränsen till Gräsmark, växte Nils Bergström upp som enda barnet i
sin familj. Han föddes dock i Sätra i samma by 16 april 1862. Fadern
Nils Nilsson föddes i Treskog i Gunnarskog, han härstammade från den
väl utredda Ekelundssläkten från Ny socken. Modern Märta Nilsdotter
var född i Lövnäs i samma socken 1839. Märtas far Nils Andersson Lätt
var en av sex fältjägarbröder från Kilströmshöjda, ett grannställe
till Sågvikskullen. Märta var ättling till skogsfinnarna i Mangskog,
bl.a. Hokkainen i Övre Fjäll, Jöransson i Slobyn och Manninen i Humsjön. Nils gifte
sig 1885 med Kristina Andersson, född 2/12-1863. De lämnade 1897 Nils
föräldrahem i Salungen och blev hemmansägare i Brotstorp i Sunne.
1899 återvände de till Mangskog och bodde i Nyby i Fjäll, 1902 tog de
över makans barndomshem Mobråten i Tobyn. Nils besökte USA 1906, men
återvände strax efter jul. Familjen
fick lämna Mobråten under tragiska omständigheter - sonen Alfred som
bodde i Sunne förfalskade växlar och försökte 1929 rymma till USA.
Han stoppades i Hull i England och fick tillbringa 2 år och 7 månader
på Långholmen. Något som han gärna berättade om senare i livet, men
fader Nils var som borgenär den som fick ersätta skulderna (Alfred
hade fått undan 45000 kronor - en på den tiden svindlande summa). Mobråten
såldes till Kristinas svåger Nils Larsson, Nils och Kristina fick
flytta tillbaka till Nyby. Nils
var i grunden urmakare men byggde också orglar och fioler - som han
också förstås spelade på. Han tillverkade alltid samtliga detaljer i
sina instrument och golvur. Sin
första klocka gjorde Nils innan han fyllde 10. Han blev lärling hos
urmakare Andersson i Sunne när han var i 15-årsåldern, några år
senare var han hos klockmakare Jonsson i Abborrsjön. Därefter startade
han eget. För att tillverka ur måste man ha en fräs - den byggde han
själv, inställbar för alla typer av kugghjul. (Den finns nu på
hembygdsgården Neragata). Orgeltillverkningen
slutade han med "för att inte konkurrera med de stora fabrikerna i
Arvika". Han var också skomakare och målare. Det blev många
golvur, men framför allt var han en duktig amatörfotograf med egen
studio. På fotot av honom
sitter han i den stol han hade i studion, en stol han själv hade
tillverkat. Nils
tog mängder av foto - mest på glasplåtar. Tyvärr har obetänksamma
släktingar kastat de flesta - en kulturkatastrof som inte kan
repareras. Många foton finns dock kvar, samtliga av mycket hög
kvalitet. Nils och
Kristinas barn: Oskar
1886 till USA 1904, i Laramie Colorado, men försvann sedan Alfred
1887 gift i Sunne med Elin Torvaldsson
Viktor
1890 gift i Sunne med sin kusin Ester Larsson Fritiof
1894 gift i Sunne med Ester Andersson från Patrontorp, Humsjön
i Mangskog Ellen
1898 gift i
Denver, Colorado med Joel Vernon Anna
1903 gift i Florida med Edd Trunell
Signe
1912 gift i Nyby, Tobyn, Mangskog med David Tolén. Några månader
efter Signes födelse
fyllde modern Kristina 49 år. Något
av en kändis blev Nils när hans 57:e väggklocka blev ett inslag i värmlänningarnas
s.k. Amerikagåva. Den blev färdig strax innan Nils 90-årsdag. Nils
dog 1 juli 1956, makan Kristina dog 19 januari 1951. I
"Vermländska Låtar samlade af Nils Keyland" finns en polkett
av Nils Bergström.
och president Theodore Roosevelt 1910.
Nils Keyland I
Mangskog vistades runt 1890 Gustaf Fröding, som dessutom bodde hos sin
släkting komminister Warodell i Prästgården 1889-1890. På samma sida
av sjön som Fröding företog sina vandringar bodde författaren Tage
Aurell till sin död 1976. Dessa båda är väl de som turisten först hör
nämnas i samband med Mangskog. Men
för ortsborna kommer ingen av dessa ens i närheten av Nils Keylands
anseende. Med jämna mellanrum föreslås en minnessten över denne
fantastiska hembygdsforskare, problemet är alltid var man skall sätta
den. Hans hemtrakt Bjurbäcken är numera glest befolkad, det är bara
en tidsfråga när vägverket helt låter vägen växa igen. Att sätta
en minnessten nere i bygden anses väl inte heller särskilt passande,
Keyland hörde ju skogen och finnarna till. Hans gravsten vid Mangskogs
kyrka vårdas dock extra noga, och får då och då en upputsning av
hembygdsföreningen. Nils
Keyland var född Östigårn i Bjurbäcken i Mangskog 28 mars 1867, som
den yngste av sex syskon. Hemmet var en stor bondgård, men ekonomiska
tillgångar i form av kontanter saknades som på de flesta andra gårdar.
Fadern Nils Olsson hade sina rötter i Stenserud i Gräsmark. Modern
Stina Andersdotter var av finska släkten Cailan, ett namn som Nils försvenskade
till Keyland. Modern var f.ö. också av släkterna Laitinen,
"Jurmoinen"
och Manninen, samtliga Mangskog. Som en kuriositet kan nämnas att Nils
mor Stina först var gift med en man som var 47 år äldre än henne.
Han hette Anders Ersson och föddes 1773, och var således 96 år äldre
än Nils Keyland. Hans strävan efter ättlingar var en fåfäng
uppgift. När han gifte sig med Stina var det hans 4:e äktenskap, när
hans andra hustru skulle föda dog både hon och barnet vid förlossningen.
Med Stina fick Anders Inga Maria, Nils Keylands äldsta syster. Hon föddes
1843, Anders dog året därpå och Inga Maria blev bara 4 år gammal. Nils
var aldrig gift, han fick heller inte några barn. Ingen av hans syskon
var särskilt produktiva, endast systern Kerstin fick en son som levde
till vuxen ålder. Han försvann dock så småningom till Amerika. Nils
Keyland visade tidigt stor begåvning, han hade "läshuvud"
som man sade. Det var få bondsöner förunnat att studera, men Nils
blev ett undantag. Hans mor var en mycket barsk kvinna, som inte väjde
för vare sig karlar eller överhet av annat slag, kanske låg hon bakom
att Nils fick studera. Nils skrevs som överårig in i Arvika läroverk,
efter examen där blev det studentexamen i Karlstad 1888. 1890 tog han
en fil. kand. examen vid universitetet i Uppsala. Nils ville bli lärare, och emigrerade därför till Amerika för att studera vidare. Han levde där i största fattigdom, och var ett tag lärare vid Hope Academy i Moorhead, Minnesota, med bl.a. ämnena franska och latin. Hans hälsa var redan nu vacklande, han var fysiskt en mycket svag person. Tidvis var han nära svältgränsen och hans kropp for mycket illa. Hans dåliga tillstånd framkom i breven hem till Bjurbäcken, och man insåg snart att han måste hem. Pengar till biljett fanns dock inte, men efter ett förslag av skolkamraten domprosten Bromander till Hazelius i Stockholm ordnades med en insamlingslista. Många sockenbor i Mangskog var framsynta och kanske stolta över Nils Keylands kunnighet, så efter en insamling fanns pengar nog för hemresan. Keyland var också en försynt och fin människa, vilket säkert uppskattades av ortsbor och grannar. Språkstudierna gick tydligen bra - Nils Keyland skrev i många år dagbok på engelska. Kanske var de många kvällsäventyren i stugorna i hemsocknen en bidragande orsak till detta. Dagböckerna förvaras nu i Såguddens museum, Arvika.
I
och med hemkomsten till Sverige fick Keylands intresse för
folklivsforskning
blomma ut. Han specialiserade sig därvid på finnbygderna, och
finnarnas sätt att leva. I och med detta kom han i kontakt med Artur
Hazelius i Stockholm, som 1873 hade öppnat ett etnografiskt museum i
Stockholm, som sedermera blev Nordiska museet och Skansen. Keyland fick
uppdraget att samla in Värmlands - Finska traditioner, något som han
gick in för med själ och hjärta. Från juli 1898 och fem månader
framåt avverkade han 300 mil, mestadels till fots. Han avverkade en
rad finnsocknar - Mangskog, Gunnarskog, Bogen, Gräsmark, Lekvattnet, Östmark,
Nyskoga, Finnskoga, Dalby, Vitsand och Fryksände. På
dagarna pratade han med fattiga finnättlingar, och samlade föremål. På
nätterna gjorde han anteckningar och skisser med ritningar och
inredningar i finnstugorna. Men
framförallt samlade han in gamla föremål. Han reste runt i de gamla
finnbygderna och dammsög uthusen på allt från linberedningsverktyg
till hästfordon. Tågsätt efter tågsätt anlände till Skansen med
allehanda föremål med finsk anknytning, bl.a. rökstugubastun från
Lekvattnet. På efterhand uppstod på många håll kritik mot hans förfarande,
man befarade att landsorten skulle tömmas på sina historiska föremål,
placeringen i Stockholm ansågs väl inte gynna hembygdsmuseerna runt
om i landet. De flesta av oss hembygdsvänner instämmer säkert i
detta, alltför många hus har flyttats från sina ursprungliga byggplatser
- att finna en rökstuga från Lekvattnet Keyland
hade en mångsidig begåvning, fotograferandet var en av dem. Han
registrerade med kamera och penna jakt, fiske, kolning, tjärbränning,
julseder och kosthåll. Med boken "Folkliv i Värmlands finnmarker"
åstadkom han en slags uppslagsbok om finnkulturen, hans fotografier i
boken är historiska och används i alla sammanhang där finnkulturen
behandlas. Mat var ett av hans stora ämnen, han gjorde tjocka kokböcker
med finska recept. Vid Skansen lagade han finsk mat, visade stugorna och
berättade finnskogshistorier. Han var en skicklig fiolspelare, och
samlade in folkmusik efter gehör. Han
tog aldrig lektioner i musik, men nedtecknade flera låtar han själv
var mannen bakom. Keyland var också en skicklig matematiker, och en begåvad
poet. 1906
blev han amanuens vid Nordiska museet, och chef för Skansens
kulturhistoriska avdelning. 1912 valdes han till intendent vid museets
historiska avdelning. Han låg bl.a. bakom anläggningar som bondgården
Älvros i Härjedalen med dess 14 hus som uppfördes 1916, nattstugan från
Nås prästgård i Dalarna, linberedningsverket från Forsa i Hälsingland
och vadmalsstampen från Sveg. Åren
1916 - 1920 företog Keyland i sällskap med arkitekten Ludvig Mattsson
ett stort antal resor i finnskogarna på båda sidor av gränsen mot
Norge. Syftet var att utreda befolkningens byggnadsskick och bostadsförhållanden.
Resultatet presenterades i mängder av fotografier, teckningar och
planritningar. Keyland
bodde i Stockholm, men besökte sin hembygd så fort tillfälle gavs.
Vid ett sådant besök, i början av juli 1924, tog han en
skogspromenad. Hans bräckliga hälsa gjorde att han satte sig att vila
på en sten, det var den 6 juli. Just då togs det sista fotografiet av
Nils Keyland. Vid en fisketur dagen efter föll han död ner, i markerna
ovanför sitt hem. Enligt
bouppteckningen efter fadern Nils Olsson blev behållningen av denna 873
kr 15 öre. En extra anteckning uppger att "sonen Nils Keyland häftade
i en skuld till boet enl. uppgifven summa contant 2174 kronor utan räntor
för contanta underhåll åt Keylands studering i Uppsala". Fordran
upptogs som en osäker tillgång. Bibliografi: Värmländska
låtar (tillsammans med C.W.
Rendahl, 1901) Ringlekar
på Skansen (1912) Svensk
Allmogekost (2 delar 1919,1920) Julbröd,
julbockar och Staffanssångare (1919) Om
kolning (1923) |
Den litterära grusvägen
Vägen ä krokig och ojämn och smal, men dem leder in i en sal, in i ett finrum av vars skönhet man blir stum. Två dalar som möts i en sjö, längst ner i sjön simmar en ö, runt omkring majestätiska höjder, som skänker ögat skönhetsfröjder. Längs vägen gick Fröding på långpromenad, inte alltid var han glad, men han gladdes av bygden å av dess
folk å han blev för dem en själens tolk, när han gick mellan Prästgårn och
Slorudsborg och såg och skrev i glädje och sorg. Några decennier senare, gick en man, vars språk var renare, vars ord var kortare, liksom naggade i
kanten. Aurell plockade upp dem ur landsvägskanten. Men det handlar om samma population, fast i en senare generation. Det var också intill denna vägs
gupp, som Robert Kangas växte upp. Han skriver om svårmodets besvär och om hur livet kan förtäras av svåra
begär. Lars Andersson har också gått längs
denna vägen, och han berättar, ibland med ton förlägen om människor, om skeenden om livet, liksom i landsvägsgruset blev det
skrivet. Berndt Anderssons romaner från förra
seklets ofredsår har också i landsvägsgruset satt
sina spår. Det han hörde längs vågen
inspirerade, till berättelser som han gömde i
skogen, väl kamouflerade. Där som vägen gör en särskilt
skarp krok, skrev Eva Thorstensson sin dokumentärpoetiska
bok om Ragnar och hans emigration, om umbäranden, strävanden och
brusten illusion. Och jag är säker på att Urban och
Anders på Manghagen i deras verser om Mangskogen och
vardagen, har gått eller cyklat längs denna
krokiga vägen, och gjort poesi av det som varit berättelse
och sägen. Vid den här vägen bodde också
Marcus Kohlberg, när han var liten, och han blev av ordet biten, hans sätt att använda ordet är mer
modernt, ungdomligt, påhittigt och stundom
lite fränt. Vid Salungsjön, den krokiga vägens förirrade
fortsättning, gör Sven Smedberg sin tolkning och översättning, av den västvärmländska själens
mystik, kryddad med peloponnesisk symbolik. Själv har jag sprungit på denna vägen
många gånger, och då har det hänt, att jag kommit
på verser och sånger, som den som jag sedan försöker att
minnas och skriva ner, som den här versen, som jag nu har
skrivit för Er. |
|
Arbetshänder! Urban Andersson Kanske finner
du sisu i vår socken? Vi
har vår egen finnskog och många av oss kan inför resterna av ett pörte
bli lika tårögda som svenskättlingar från USA ofta blir när de återser
den socken de kanske bara hört talas om. Vår hembygds
arbetshänder kom till stor del från det vi nu kallar Finland och såväl
Norden (Norrland) som USA kom att locka till utvandring. Mangskoginger Fôlk kom en
gang hit frå Savolax. Härifrå for
deras bârn över hav. Föräldrer
viler bortom Östersjön. Bortom
Atlanten … kanske ättlingens grav. En gang kom di
hit. Arbetsdagen va lang. Här feck di
si seste vile. Di svedde, sådde
rûg, hade möe på gang. Dä va spett,
dä va kôrp, dä va bile. Di sådde i
aska, nävgröten ble signatur för
fôlke på skogen. Motsättninger
… men även älskog kom te. Mange tå ôss
har finnsläkt i blogen. Bârn kanske
for männas föräldrer ble kvar. Både Amerika
å Sverige sene finske band har. Tremänninger
å fyrmänninger finns i USA Förfäder i
Finlann ä dä möa som lär ha. Finsk historie
ä egentligen delvis mi men hô vet ja
om den? Dä va e ânna ti En behövde fâre
å tette hôrt di faktist bodde. Dä va på dom
mi framti berodde. Ja kom inte frå
Finlann! Ja flötte inte te USA. Ja föddes i
Mangskogen. I närlydda stanne ja. Mä öppne
armer togs fôlk emot frå Savolax en gang. Dokument finns
… Historia känns inte lang.
U.A. 2020-10-20
|
Kulturen
i föreningslivet Det
bedrivs dagligen ett kulturellt fotarbete inom förenings- och församlingslivet
i bygden. Så har det varit genom alla år. Kyrkan och församlingen med
alla sina program är en mycket flitig kulturaktör. I högmässorna
deltar ofta kyrkokören och barnkören och då och då är Mangskogs
spelmanslag med. Under skolkantor John Hjalmarssons tid under
60-70-talet byggdes det upp en stabil körtradition. Denna har andra
kyrkomusiker som Laila Tidlund och nu Anna Tunström fortsatt att
utveckla. Den gamla och breda traditionen av folkmusik i socknen lever
vidare inom spelmanslaget, som på senare år upplevt lite av en renässans.
Vid sidan av högmässorna anordnas ofta konserter och under sommarhalvåret
har man ”Musik i sommarkväll”, ofta med musikanter från bygden. I
de regelbundna dagträffarna i sockenstugan är också kulturinslagen en
viktig del. Sommartid har det i sockenstugan under många år varit,
utställningar av kulturellt intressanta saker och företeelser som
bonader, och klädedräkter. Samtidigt har det varit försäljning av
hantverk från bygden, såsom mattor, sydda och stickade saker och
keramik. Mangskogs
Folketshusförening arrangerar populära och välbesökta cafékvällar
med varierat program. Under några år i maj, har också vid Folkets Hus
arrangerats en ”Mangskogsdag”, där det som sker i bygden visas upp
och på scenen spelas och sjungs det mest hela dagen. Drivande i denna
verksamhet är Bertil Björkqvist och Christer Claesson. Mangskogs
Hembygdsförening har i många år anordnat kaffesöndagar med underhållning,
ibland inomhus och ibland från en fin utomhusscen. Nationaldagen har
också firats på hembygdsgården med medverkan av körer, spelmanslag
och andra musikanter. Andra aktiviteter som Hembygdsföreningen driver
är ”Strövtåg i hembygden”, vandringar under ledning av en berättande
guide. Midsommarafton firas också på hembygdsgården med traditionella
lekar kring stången och andra musikinslag. Arrangör för
midsommarfirandet är Mangskogs Sportklubb. I kulturaktiviteterna för
barn är naturligtvis Rinnens skola involverad i samarbete med församlingen
eller föreningarna, exempelvis är deras luciafirande i kyrkan ofta välbesökt. De
senaste åren har Åstenäs - Lövnäs byalag arrangerat en konst- och
hantverksutställning i gamla Åstenäs skola. Motor för denna
verksamhet är Monika Fjaestad och utställningen har fått ett ökande
antal besökare genom åren. I samband med utställningen arrangeras
olika musikprogram eller föreläsningar. Exempelvis har författaren
Lars Andersson, som en tid bodde i trakten, medverkat.
|
Släktforskaren
Kenneth Larsson
Att ta reda på sin härkomst, att söka sina rötter har blivit någonting som nutidsmänniskan uppenbarligen har behov av. Allt fler och fler funderar över detta, och i våra trakter har väldigt många fått hjälp av Kenneth Larsson i Mangskog. Hans insats som släktforskare är synnerligen betydelsefull och imponerande. Han började 1982 i syfte att finna sina egna rötter, hamnade framför en mikrofilmsrulle på Arvikas gamla bibliotek, och han blev med ens fascinerad och fängslad av detta med att forska i släkter. Han började med att skriva av vad som fanns på mikrofilmer, husförhörslängder och i kyrkböcker och samla i pärmar, det har blivit 115 stycken handskrivna pärmar. Allteftersom utvecklade han ett rationellt och bra registersystem och fr. o. m. 1989 började han föra in all information i dator, först i en hemdator med begränsad kapacitet och sen i modern effektiv PC. Han var med och startade Värmlands Släktforskarförening och han har genom åren blivit en galjonsfigur i västra Värmland vad gäller släktforskning och han har hållit i rader av kurser i ämnet. Otaliga är de människor som kontaktat Kenneth och fått sina anor kartlagda. Naturligtvis flertalet från våra trakter, men hans kompetens har spritt sig via nätet, så det har varit släktforskning åt norrmän, kanadensare, belgare, fransmän och givetvis många amerikanare. I sin släktforskning har Kenneth också utvecklat en stor förmåga att läsa, tolka och transkribera gamla handskrivna texter och är bl. a. behjälplig med detta vid Landsarkivet i Karlstad. Det har också blivit många böcker utgivna. Ett bokprojekt, ättlingar till finnen Jöran Simonsson i Slobyn, Mangskog omfattar fem tämligen tjocka böcker och berättar om totalt 62 000 personer. Totalt har det blivit ett tiotal släktböcker, som han gett ut på det egna förlaget Ancestor. På detta förlag har han även gett ut många andra böcker totalt ett femtiotal, med koppling till Värmland. Kenneth Larsson var också en av de som drog ett mycket tungt lass vid framtagandet av Fine Mangens innehållsrika årsböcker. Vissa släktforskaruppdrag har varit något knepiga berättar Kenneth, som när en amerikan undrade. - Min svenska förfader hette Karl och bodde vid en järnväg i västra Värmland. Could you please find him for me!” Men det löste naturligtvis Kenneth. Släktforskningen är engagerande menar Kenneth, man blir lätt fången i forskningen, och det är han inte ensam om, eller som Kenneth själv säger. – Vi släktforskare är nog ett eget släkte. Släktforskning ger måhända inte de största rubrikerna, men i ett kulturhistoriskt perspektiv i en bygd som Mangskog med omnejd, är det verkligen en riktig tungviktsinsats. Behöver
Du som läser detta hjälp med att söka Dina rötter, kontakta Kenneth
Larsson Ancestor förlag/släktutredningar i Mangskog!
|
Tre
bitar av Mangskogens kultur Lasse Hedman (Intendent
vid Historiska museet i Stockholm och mangskoging på ungefär halvtid)
Sommaren
2012 åkte jag från Mangskog för att hämta min då 87-åriga mamma
Birgitta i Leksand. hon hade uttryckt en önskan att ”se den där
platsen i Värmland som ni åker så ofta till”. 2012
var också andra året för hustrun och mig som hyresgäster hos
Carlssons på Bostället i Åstenäs. Att vi hamnade där var en följd
av långvarig vänskap med hyresvärdarna, men också ett resultat av
flera lyckade midsommarfiranden i byn. Så att mamma var nyfiken får
anses naturligt. Efter
några timmars bilfärd genom skog, skog och åter skog – något som
fick mamma att utbrista ”tänk att det finns så många nyanser av grönt”
– ankom vi till Mangskog. Som
alla erfarna mangskogsbesökare vet är Sockenstugan ett givet
sommarstopp, med sin kaffeservering och försäljning av lokal slöjd.
Normala somrar i alla fall. Så vi hämtade upp hustrun i Åstenäs och
tog oss via ”Sveriges vackraste landsväg” till Mangens norra ände.
Något
stela efter det långvariga bilsittandet travade mor och son in i
Sockenstugan. Mamma, som arbetat såväl i butiken som i styrelsen för
Leksands hemslöjd, ägnade en rejäl stund åt att titta, känna, klämma
och lukta på det högklassiga hantverket. Till, som hon sa, ”alldeles
för låga priser”. Kaffetarmen
gjorde sig påmind och så klart fanns tjänstvilliga personer på plats
för att tillhandahålla såväl hembakt bröd som nybryggt kaffe. Mamma
ville naturligtvis bjuda på fikat. Fri tillgång till ett dignande
kaffebord och obegränsat antal påtårar betingade priset av 40 kronor.
Beskedet
gjorde mamma upprörd. ”Men”, sa hon, ”så kan ni ju inte ha det,
det är alldeles för billigt. Ni måste ta bättre betalt för ert
arbete. Ni har ju bakat hur mycket som helst, och dessutom borde den tid
ni lägger ned ersättas.” Som
utbildad lanthushållslärare, fackboksförfattare inom hem och hushåll
och borgerligt förankrad feminist sedan mer än sextio år var
uppgradering av kvinnors obetalda arbete en hjärtefråga för henne. De
serviceinriktade kvinnorna i sockenstugan lyssnade och log generat.
Medan jag, van som jag var vid mammas benägenhet att oförblommerat
uttrycka sina åsikter, ryckte på axlarna. Vi slog oss ned för en utsökt
fikastund. Jag
såg att en av damerna bakom disken i Sockenstugan kastade förstulna
blickar på mig och hustrun. Till slut kunde hon inte hålla sig, utan
kom fram och frågade ”Ursäkta, men jag har sett er förut, var hör
ni hemma i bygden?” När
vi förklarat att vi var hyresgäster i Fägata hos Carlssons på Bostället
i Åstenäs, suckade hon lättat och sjönk ned på stolen bredvid
mamma. ”Men va’ bra, då vet jag vart jag har er”, utbrast hon och
förklarade mångordigt var hon själv bodde och hur hon hängde ihop
med såväl våra hyresvärdar som med övriga grannar och lokala
profiler. Någon
dag senare hade jag återbördat moderskapet till Leksand och anträdde
återfärden mot Västvärmland. Ensam, med de djupa skogarna som enda
resesällskap, slog det mig att den där stunden i Sockenstugan var som
en grundkurs i tre steg till kulturen i Mangskog. Den
första insikten mötte oss i försäljningen av handarbete, ätbara
produkter, slöjd och smide. Utbudet vittnade om den kreativitet,
kunskap och stolthet som frodas i trakten. Gamla traditioner i skön förening
med nya idéer. Prissättningen
i kaffeserveringen blev ett konkret exempel på generositeten, välviljan
och önskan att bjuda på sig själv som vi har mött, och fortfarande möter,
dagligen och stundligen. Den
tredje grundpelaren i traktens kultur skulle kunna beskrivas som vikten
av att höra till och vara förankrad. Som tar sig uttryck i nyfikenhet
och öppenhet. ”Var i Mangskogsmyllan har du dina fötter?” ”Hur hänger
du och jag ihop med varandra och alla andra?” Och då såväl
genetiskt som geografiskt. Mamma
smälte sin utflykt några dagar. Sen hörde hon av sig och uttryckte både
glädje och tacksamhet. ”Nu vet jag hur det ser ut när du berättar.”
Det
blev dock aldrig av att hon kom tillbaka. Vintern 2019 dog hon, nästan
94 år gammal. Hon fick aldrig uppleva att vi våren 2020 slog ned våra
bopålar ännu rejälare vid Mangens strand och blev ”Lasse och Gunnel
på Solvik”. Men
jag är övertygad om att hon lämnade denna världen i fast förvissning
om att vi var väl omhändertagna i den generösa Mangskogiska
kulturgemenskapen.
|
Görans korta verser
Kläsaffärer Stan
ä full tå kläsaffärer, så
nu ä dä svårt för ôss som ä kärer, för
hôr lördagsförmödda blir en stånas utom nôn hytt, mens
käringa ä inne å prover nô nytt. Dyrt
men gôtt Kaffe
ä gôtt, när dä ä start, men
dä skä väre nykokt, å rektit vart, inte
tocke bryggkaffe som stått och drûge hele dagen, tå
dä blir en bare sur å le i magen. Å
fastän kiloprise steg högt över take, en
stark kôpp kaffe, dä skä en inte försake. Sômmertia Da
skä en opp nästan mett i natta, närapå
like tidigt som katta, bare
för att en skä få se lite mer tå sola. Vore
dä inte bätter å flötte te metten på jola. Oppbränd I
år brände jag opp mej i skinne, så
idag får jag hôlle mej inne, å
badde mä Salubrin, jag
som hade tänkt mej bli så brun å fin. E
mygge E
mygge kan förstöre jämt en hel natt, när
ho envist far å sûrrer i take. Dä
ä allt för eländit, att en
för e enda mygge skä behövve ligge å vake. Ligge
i tält Ongane
skulle ligge i tält, länge
hörde vi vesking å skratting. Men
dä ble inte nô vidare ställt mä
denna övernatting. För
halv tre kom dä en gôsse å hacke tänner, å stamma: Jag
fryser, jag vill komme in, jag vill ligge hos mamma.
Musikfestivaler På
sômmern ä dä musikfestivaler jämt hôr helg, dä
ä fiolmusik, dä ä jazz och dä ä visor å dä ä bälg. Dä
ska faktiskt bli gôtt när dä blir höst, så
att dä blir tösst! Krävecker Krävecker
ä allt bra uschli mat, skä
en bli mätt på di, får en inte väre lat, en
får bryte, en får suge å en får pete. Tacka
vet jag en rekti falukôrvbete. (krävecker
= kräftor) Surströmmingskalas Jag
va på ett surströmmingskalas, dä
smake surt, å dä lokte jämt as, men
da hällde di opp nôe tur en pôtt, å
sänna töckte alle att surströmming va väldit gôtt.
|