NILS KEYLAND 28/3-1867 - 7/7-1924

 

I Mangskog vistades runt 1890 Gustaf Fröding, som dessutom bodde hos sin släkting komminister Warodell i Prästgården 1889 - 1890. På samma sida av sjön som Fröding företog sina vandringar bodde författaren Tage Aurell till sin död 1976. Dessa båda är väl de som turisten först hör nämnas i samband med Mangskog.

Men för ortsborna kommer ingen av dessa ens i närheten av Nils Keylands anseende. Med jämna mellanrum föreslås en minnessten över denne fantastiska hembygdsforskare, problemet är alltid var man skall sätta den. Hans hemtrakt Bjurbäcken är numera helt avfolkad, det är bara en tidsfråga när vägverket helt låter vägen växa igen. Att sätta en minnessten nere i bygden anses väl inte heller särskilt passande, Keyland hörde ju skogen och finnarna till. Hans gravsten vid Mangskogs kyrka vårdas dock extra noga, och får då och då en upputsning av hembygdsföreningen.  

Nils Keyland var född Östigårn i Bjurbäcken i Mangskog, som den yngste av sex syskon. Hemmet var en stor bondgård, men ekonomiska tillgångar i form av kontanter saknades som på de flesta andra gårdar. Fadern Nils Olsson hade sina rötter i Stenserud i Gräsmark. Modern Stina Andersdotter var av finska släkten Cailan, ett namn som Nils försvenskade till Keyland. Modern var f.ö. också av släkterna Lajoinen i Bjurbäcken, "Jurmoinen" i Salungen och Manninen i Humsjön. Som en kuriositet kan nämnas att Nils mor Stina först var gift med en man som var 47 år äldre än henne. Han hette Anders Ersson och föddes 1773, och var således 96 år äldre än Nils Keyland. Hans strävan efter ättlingar var en fåfäng uppgift. När han gifte sig med Stina var det hans 4:e äktenskap, när hans andra hustru skulle föda dog både hon och barnet vid förlossningen. Med Stina fick Anders Inga Maria, Nils Keylands äldsta syster. Hon föddes 1843, Anders dog året därpå och Inga Maria blev bara 4 år gammal.  

Nils var aldrig gift, han fick heller inte några barn. Ingen av hans syskon var särskilt produktiva, endast systern Kerstin fick en son som levde till vuxen ålder. Han försvann dock så småningom till Amerika. Nils Keyland visade tidigt stor begåvning, han hade "läshuvud" som man sade. Det var få bondsöner förunnat att studera, men Nils blev ett undantag. Hans mor var en mycket barsk kvinna, som inte väjde för vare sig karlar eller överhet av annat slag, kanske låg hon bakom att Nils fick studera. Nils skrevs som överårig in i Arvika läroverk, efter examen där blev det studentexamen i Karlstad 1888. 1890 tog han en fil. kand. examen vid universitetet i Uppsala.

Nils ville bli lärare, och emigrerade därför till Amerika för att studera vidare. Han levde där i största fattigdom, och var ett tag lärare vid Hope Academy i Moorhead, med ämnena franska och latin. Hans hälsa var redan nu vacklande, han var fysiskt en mycket svag person. Tidvis var han nära svältgränsen och hans kropp for mycket illa. Hans dåliga tillstånd framkom i breven hem till Bjurbäcken, och man insåg snart att han måste hem. Pengar till biljett fanns dock inte, men efter ett förslag av skolkamraten domprosten Bromander till Hazelius i Stockholm ordnades med en insamlingslista. Sockenborna i Mangskog var framsynta och kanske stolta över Nils Keylands kunnighet, så efter en insamling fanns pengar nog för hemresan. Keyland var också en försynt och fin människa, vilket säkert uppskattades av ortsbor och grannar.  

 

 

Nils Keyland och en av kompisarna - bygdeoriginalet Jan ve Dammen.

 

 

 

I och med hemkomsten till Sverige fick Keylands intresse för folklivsforskning blomma ut. Han specialiserade sig därvid på finnbygderna, och finnarnas sätt att leva. I och med detta kom han i kontakt med Artur Hazelius i Stockholm, som 1873 hade öppnat ett etnografiskt museum i Stockholm, som sedermera blev Nordiska museet och Skansen. Keyland fick uppdraget att samla in värmlands - finska traditioner, något som han gick in för med själ och hjärta. Från juli 1898 och fem månader framåt avverkade han 300 mil, mestadels till fots. Han avverkade en rad finnsocknar - Mangskog, Gunnarskog, Bogen, Gräsmark, Lekvattnet, Östmark, Nyskoga, Finnskoga, Dalby, Vitsand och Fryksände. På dagarna pratade han med fattiga finnättlingar, och samlade föremål. På nätterna gjorde han anteckningar och skisser med ritningar och inredningar i finnstugorna.  Men framförallt samlade han in gamla föremål. Han reste runt i de gamla finnbygderna och dammsög uthusen på allt från linberedningsverktyg till hästfordon. Tågsätt efter tågsätt anlände till Skansen med allehanda föremål med finsk anknytning, bl.a. rökstugubastun från Lekvattnet. På efterhand uppstod på många håll kritik mot hans förfarande - man befarade att landsorten skulle tömmas på sina historiska föremål, placeringen i Stockholm ansågs väl inte gynna hembygdsmuseerna runt om i landet. De flesta av oss hembygdsvänner instämmer säkert i detta, alltför många hus har flyttats från sina ursprungliga byggplatser - att finna ett finnpörte från Lekvattnet 50 meter från järnvägen i Arvika känns ibland som att möta en ko på Sergels torg i Stockholm. Men hade inte Keyland tillvaratagit alla dessa redskap och andra föremål så hade de säkert förvandlats till ved, därom råder inget tvivel. Man hade inte på den tiden samma syn på gamla föremål och dess historia som vi nu har.  

Keyland hade en mångsidig begåvning, fotograferandet var en av dem. Han registrerade med kamera och penna jakt, fiske, kolning, tjärbränning, julseder och kosthåll. Med boken "Folkliv i Värmlands finnmarker" åstadkom han en slags uppslagsbok om finnkulturen, hans fotografier i boken är historiska och används i alla sammanhang där finnkulturen behandlas. Mat var ett av hans stora ämnen, han gjorde tjocka kokböcker med finska recept. Vid Skansen lagade han finsk mat, visade stugorna och berättade finnskogshistorier. Han var en skicklig fiolspelare, och samlade in folkmusik efter gehör.  Han tog aldrig lektioner i musik. Keyland var också en skicklig matematiker, och en begåvad poet.  

1906 blev han amanuens vid Nordiska museet, och chef för Skansens kulturhistoriska avdelning. 1912 valdes han till intendent vid museets historiska avdelning. Han bodde i Stockholm, men besökte sin hembygd så fort tillfälle gavs. Vid ett sådant besök, i början av juli 1924, tog han en skogspromenad. Hans bräckliga hälsa gjorde att han satte sig att vila på en sten, det var den 6 juli. Just då togs det sista fotografiet av Nils Keyland. Vid en fisketur dagen efter föll han död ner, i markerna ovanför sitt hem. Om man som mangskoging idag gör ett besök vid Nordiska museet – och därtill nämner att man är släkt med Nils Keyland - så kan man förvänta sig en mycket god service och ett extra trevligt bemötande. Detta säger väl en hel del om Keylands betydelse.

 

Kenneth Larsson

 

 

 

Östigårn, Bjurbäcken

 

 

Läsövning: Bouppteckning efter Nils Olsson, Nils Keylands far: Bouppteckning

Nils Keylands förfäder.